Vi ska alltid hålla ihop. Trots allt som kommer mellan och kanske förstör. Män och arbeten, karriär och kärlek. Allt det runt omkring är viktigt, men vi är viktigast. Den andra familjen man inte delar blod med men oj så många känslor. Vi som håller varandras händer när någon av oss gråter. Som tröstar och finns där. Som gör allt för att jag ska bli på bra humör när jag har ett krossat hjärta. Vi, som släpper allt inom en sekund och rusar in i bilen så fort vi hör "jag måste prata" i telefonen. Vi som försvarar varandra i alla lägen. Vi som står upp för varandra. Som torkar bort varandras tårar och bygger upp varandras skratt.

Vänner är den andra familjen man själv har valt. Vi måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra, hur allt omkring bara är en bonus. Kärlek är så vackert men vissa pojkvänner kommer och sen går dem. De är en rolig bonus i livet. Men vi är familj. Vi bygger upp varandra när de som kommer sedan går och lämnar något trasigt kvar. Det är vi som lagar varandra. Som ger äkta komplimanger och bjuder på pizza eller lånar ut en schysst klänning. Som säger "jag älskar dig" och menar det, vårdar det, respekterar det. Allt annat är en rolig bonus, men vänner är på riktigt.

Bara något man inte ska glömma. Jag kommer alltid att älskar mina vänner!

Då var det en ny vecka åter igen. Jag lever efter helgen och trots att fredagen var hemsk så överlevde jag.

Snart är de dags att befinna sig på jobbet för att tjänstgöra 11-21.30. De är sol ute så den svarta faran är nog inte så start sugen idag. Jag har ringt och förberett pappa på att han ska vara i närheten så att jag tar mig på jobbet.

Det har inte gått upp för mig än, jag har nog inte accepterat tanken av att farmor har dött. Imorgon ska vi begrava henne och jag kan ändå inte förstå.
När jag har varit och hälsat på farfar så har jag väntat att hon ska sitta där i sin fotölj med din stickade kofta och bli glad när man kommer in.
Hon sitter inte där men ändå fattar jag de inte.

Jag önskar så fruktansvärt mycket att jag skulle ha fått krama henne en sista gång. Om jag visste att sist jag hälsade på henne var den sista gången som jag skulle få krama henne så hade jag aldrig släppt.

Jag hade tänkt fara och hälsa på henne den dagen hon dog efter att jag hade vaknat från mitt nattskift. Iallafall fara till IVA en snabbis och bara krama henne innan jag skulle gratta Martina.
Pappa sa att hon var sämre och jag sa "ring om de skulle vara nått, jag jobbar ju ändå natt och är vaken" som så många gånger förr så har de aldrig ringt men den natten, jag satt på expeditionen och 02.20 ringer de och det stog Pappa. Jag fattade på en gång  vad de var och när pappa sa " Nu har farmor somnat in" brast de. Den nattem grät jag mig till sömns.



Imorgon är de begravning och nu kommer jag aldrig kunna träffa henne igen och jag önskar så mycket att jag bara kunde ha fått krama henne en sista gång.

Jag har snart avklarat två av fyra fruktade A-turer. För er som inte vet vad A-tur innebär så är de 07.00-16.45. Jag är en extremt morgontrött människa och de är en plåga att behöva stiga upp 05.45 fyra dagar på rad. Lyckliga jag har fått byta bort hela TIO A-turer under sommaren mot tio C-turer (11.00-21.30)

Jag har börjat på mitt sommarschema nu. Helt underbart att veta hur jag jobbar. Flexklockan är igång och jag har fått mina första 7 betalda semester dagar som jag får ta ut när jag vill. Jag har även fått gå från timlön till måndagslön, lönen har höjts och på fyra månader jobbar jag tre helger. Det kan nog inte bli så mycket bättre, Jag är nöjd!

Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör de mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge och hatar för starkt.

Ibland kan jag få en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, gör ett move på en kille och sen komma på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något. De är så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är blir så jävla less, så helvetes less..

Tjänstgöring i helgen. Jag jobbar natt lördag söndag och måndag. Så mellan 21.00-07.00 håller jag ställningarna. Jag sov länge idag så de ska inte vara några problem att hålla sig vaken inatt. Jag undviker helst dödsbud dom här nätterna då jag jobbar, så alla som är ute -håll er i skinnet, kör försiktigt och dö inte!

De känns bra att jobba. Då slipper man ha ångest imorgon. Dock är de skötar fest nästa helg så jag sparar ångesten tills då!;)

På drygt två timmar ska jag befinna mig på challenge och äta middag med mina bästa och älskade arbetskollegor Lisa och Terese. Jag har inte träffat dom på länge känns de som så vi har mycket att ta igen. Sen ska de bli skönt att få tänka på nått annat ikväll.

Somnade vid fem imorse. Tankarna snurrade och huvudet kändes allderles för litet. Samtidigt som jag ville vara själv så ville jag inte de. Jag bröt ihop hos farfar igår och de tog så ont i hjärtat. Jag sörjer farmor men jag lider så fruktansvärt mycket med farfar så jag kan inte finna ord. De var så hjärskärande att fara ifrån honom igår att jag tänkte "Nu dör jag själv på kuppen, mitt hjärta fixar inte de här. De trillar sönder i små små bitar och jag kommer aldrig kunna lappa ihop de igen"
Det är jobbigt nu, oj så jobbigt!

3/5 den värsta natten av mitt liv. Inatt dog min älskade älskade älskade farmor. Jag saknar dig och jag hoppas att du har de bra vart du än är. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan älskade älskade älskade farmor!