Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör de mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge och hatar för starkt.

Ibland kan jag få en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, gör ett move på en kille och sen komma på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något. De är så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.