Idag var det en månad sen vi började att träffas. Jag tror inte att det har gått mer än 15 timmar utan att vi har hörts sen dess. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har alltid sagt att kärlek är komplicerad och jag börjar inse att jag kommer få äta upp varenda ord. Jag har aldrig varit med om något som är mer okomplicerat än det här.

När han är nära vill jag bara ha honom närmare. Jag måste skärpa till mig för att inte låta mitt ansikte vila mot han varenda stund. Är det såhär det är att vara nykär? När det pirrar i magen när man ser hans namn komma upp på telefonen, när man är i ett rum fullt med folk och den enda man kan se är han, det är han man tänker på största delen av dagen. 

Om det tar slut imorgon eller när jag är hundra år, jag bryr mig inte, Den här känslan ska jag njuta av här och nu och smärtan kan jag isånafall ta sen. Jag ska inte glömma bort att njuta, annars ska man alltid ligga två steg före och försöka analysera vad som händer härnäst. Jag ska bara skita i vad som händer härnäst och skratta när jag blir väckt av att han pussar mig i nacken! Jag lovar här och nu att vara glad över denna förälskelse och om det tar slut imorgon eller nästa vecka eller nästa år så ska jag inte vara grinig för att det inte blev mer. Allt sker av en orsak och nu råkar det vara så att jag får vara nykär och skicka töntiga sms om dagarna. Det är fantastiskt.