Varje gång jag vaknar på morgonen så hoppas jag på att allt det här bara är en dröm, en mardröm. Allt fungerar hyfsat bra under dagen för då har man så mycket annat att tänka på MEN det är när man kommer hem sent på kvällen som verkligheten kommer ifatt och ger mig en sån jävla käftsmäll och intygar mig om att det här faktiskt är verklighet. Det som är just nu händer faktiskt. Det är ingen mardröm.
Det är när man är ensammen som jag blir påmind om vad jag faktiskt har förstört. Det är då som jag börjar tänkt om, men, kanske och det gör mig trasig.
Det är nu som jag vet vad jag har blivit. Varje gång som det händer något bra och jag faktiskt är lycklig så omedvetet gör jag saker som förstör som river mina murar som jag har byggt upp av lycka och välmående. Det är som att jag kan inte tillåta mig själv att faktiskt vara glad.

Det här kommer att vara jobbigt.. Riktigt jobbigt en lång tid framöver. Men jag vet att jag fixar det här. Jag måste helt enkelt leva med smärtan och ovissheten av vad som kunde ha varit och få ångra mig för att jag förstörde något som jag egentligen menade skulle vara föralltid.