Varför är det så svårt att se folk i ögonen, varför kan jag inte vara som alla andra?

Varför kan jag inte sitta i en buss och inte bry mig om vad andra tycker.

Alla analyserar mig, alla vill mig något illa, dem vill säga hur dålig jag är.

Finns snart ingen kvar, isolationen är snart slutförd.

Varför ska man säga vad man tycker när ändå alla dömer mig för den jag är.

Mina åsikter bryr sig ingen om.

Jag gör som du säger, jag vågar inte säga emot. Då blir det bara sämre.

Snart sitter jag här, som så många andra på det oändliga tåget till ensamheten.

Fast det är fullt med människor i samma tågvagn som mig, så syns dem inte.

Allt är osynligt och svart.

Gud bryt denna förbannelse och släpp av mig vid nästa hållplats.