Vissa människor blir bara ett kapitel i ens liv. Vissa längre, andra kortare. Man inser i efterhand att vi var aldrig menade för varandra, han var inte mannen i mitt liv, min prins, den som skulle rädda mig från den ensamma vardagen. Man trodde det för en millisekund eller flera år. En natt ibland flera. Man avslutar ett kapitel med en tår eller så, det är alltid ett sorgligt täcke över avslut. Sedan blir det många sidor av ingenting alls egentligen tills ett nytt spännande kapitel tar fart. Jag undrar hur det kommer se ut när allt är över. När alla kapitel är skrivna. Vilka som återkommer, sida efter sida, och vilka som försvinner utan förklaring. Varje gång man träffar en ny människa hoppas och tror man att det namnet aldrig kommer sluta skrivas i boken om mitt liv, men allt som oftast blir det så ändå. Namnen försvinner och ersätts med nya. Det är väl så man lär sig om livet och människor. Det är väl också det som är spännande med livet, man vet aldrig hur nästa kapitel kommer att se ut eller hur det som skrivs nu kommer att avslutas. Det viktiga är att boken, när man är inne på sista sidorna slutar lyckligt. Då har man väl på något sätt lyckas med sin självbiografi. Om folk försvinner längst sidorna men de man älskar i slutet finns kvar, sida efter sida till sista punkten är satt. Man drömmer så starkt efter lyckliga slut som i filmerna och även om många av mina kapitel slutar med tårar hoppas jag att allt får ett lyckligt slut. Jag undrar hur många av alla människor det är som får lyckliga slut. Man vet inte. Jag hoppas att det är många.

Jag är så trött och utmattad. Min tankar snurrar och jag vill inte längre tolka omgivningen. Vad saker betyder, hans tonfall -varför lät han så? den där kramen -vart kan de här leda? eller varför just den människan gillade min status på Facebook -vad betyder de där?. Vet ni hur utmattande de är? Att ständigt fundera och undra.

Mina kompisar och framför allt jag själv anser jag som rätt okomplicerade men många av oss har dessa tankar, Varför gjorde han så? Vad menar man med de? varför gav han mig en kram?

Är de kanske så att det är killarna som i grund och botten är dom som är komplicerade? Är det dom som är boven med dubbla budskap och grunden till våra konstiga tankar?

Ena helgen spenderar man timmar i sängen, hela natten med att kyssas, skrattar större delen av morgonen, kysser varandra när man säger hejdå och sen när man är helt säker på att det fanns nått där, han måste vara intresserad och man rätt så självsäkert skickar iväg ett sms några dagar där på -Skulle du vilja träffas igen? och sen får man inte ett svar. Varför kan man bara inte få ett svar? Ett Nej är faktiskt bättre än ingenting. Självklart att man inte kan göra nått annat än att tänka och alla frågor i huvudet kommer som ett brev på posten. Varför sov han här en hel helg, varför skickade han sms lördag kväll, varför sa han alla saker som man inte skulle säga om man inte var intresserad, varför for han inte direkt han vaknade? om de bara var för sex, varför allt besvär? alla dessa frågor men aldrig ett dugligt svar..

Och grejen är den att om en tjej frågar om man ska träffas igen så lovar jag att det inte är andra ord för -jag har känslor för dig, jag är kär, du skulle kunna vara pappan till mina barn. Ursäkta, vi träffades en helg de behövs rätt mycket mer än så för att ens komma i närheten av vad känslor heter. Vi är bara intresserade och jag ser en rätt stor skillnad där.

Jag vet att vi tjejer må stå för alla struliga tankar som kommer och går, men är det verkligen vi som är komplicerade? Är de så? Jag vet inte.

Efter en behandling

Tatuera aldrig en tatuering som du tror att du kommer att ångra. Idag har jag upplevt en inte så trevlig upplevelse. Jag ska ljusa upp min tatuering som jag har för att kunna tatuera över den och att köra med laser var mycket värre än att göra själva tatueringen.
Vissa tycker att de känns som att man skjuter ett gummiband jätte hört på huden, tss! Det kändes som en stor nål som skickades in.
Min tatuering är ju inte så stor så det tog bara trygt 20 min men de räckte helt klart.

Jag ser inte fram emot nästa gång!!

Ännu en helg som går i det bättre tecknet. Det är så härligt när man lägger sig en söndagskväll och känner hur lyckad helgen har varit.
I Fredags festade vi hos mig och sen bar det av till Kalles. Kvällen slutade vid tre för min del, lagom tid. Hade varit vaken i 21 timmar så de var precis att mina ben orkade bära mig i säng. Men det var en sjukt trevlig kväll. Många skratt och lagomt med dricka.
Igår kväll for jag, Anna, Jonas och Markus till Stortjärn borta vid tällträsk och fiskade. Markus gjorde upp eld och där satt vi och surrade. Tyvärr var inte fiskelyckan lika bra som förra helgen men de var kul iallafall. Efter de for vi hem till Anna och käkade. Även kvällen igår slutade vid tre då jag var fyllechaffis åt pappa och anette.

Idag har jag städat lägenheten och hängt uppe hos Sofia. Vi har haft ett äkta tjejsnack och ibland är de skönt att ha dom. Dom snacken är behövliga, lätta lite på hjärtat.

Det är dags att krypa ner och stänga igen dom två blå. Jobbet väntar imorgon 7-16:45 och ska jag orka stiga upp halv sex så är de tid för sömn!

Trots ångesten att jag är ett år närmare 30 (jag har världens åldersnoja) så hade jag en sån fantastisk dag igår. Jag hade främmande från halv 11 på dagen fram till drygt halv 11 på kvällen. Jag hade inte många minuter i ensamhet under dagen.
Jag har även fått fantastiskt fina presenter och en hel drös med blommor. Alla blommor rymdes inte i köket så jag har en bukett i köket, en i sovrummet och tre i vardagsrummet.

Jag måste bara få säga att jag har världens bästa människor runt om mig. Igår fick jag träffa nästan alla dom som ligger mig varmast om hjärtat och att få chansen att träffa alla dom på en och samma dag är så roligt. Jag verkligen älskar mina vänner och min familj så otroligt mycket. Den kärleken kommer jag aldrig kunna förklara i ord. Tyvärr men om en kille skulle komma in i mitt liv så skulle han bara kunna komma på en tredje plats.

Jag är nog världens lyckligaste människa!!