Du ville träffa mig i veckan och vill alltid samma sak. Du vill ha det du förlorat men mig får du aldrig tillbaks

Ni vet hur de är. Livet är som en karusell och allt snurrar. Man skrattar, magen pirrar och man har så kul sen mitt i allt roliga, mitt i skrattet och de där grävande pirrandet i magen så stannar allt upp och man blir tvungen att kliva av karusellen just när det är som roligast.  
 
Just nu genomgår jag hela karusellen fast när den har stannat. Livet står still och jag måste kliva av. Jag har haft ett sånt sjukt kul år. Haft ett jobb som jag älskar, umgåtts med fantastiska vänner, träffat nya människor och allt det som hör till.
 
Snart är sommaren över och jag måste börja om på noll. Igen! Jag har bokat in ett möte för att börja om att studera. Men hur många gånger har jag inte sagt de och sen struntat total i att genomföra de? Jag är rädd att jag ska göra likadant igen. Börja och sen sopa det åt sidan för det är mycket lättare, man måste inte anstränga sig för att lägga nått åt sidan. Till saken hör den att jag måste, jag har inget val. Jag vet vad jag vill jobba med men med min utbildning som jag har kommer det aldrig att gå. Jag måste utbilda mig mer.
 
För nån dag sen när hela hjärnan var kaos och tankarna plågade mig så slog en skrämmande tanke mig, Tänk om jag skulle få ett fast jobb här då är jag fast. I Piteå, där det sägs att "det man inte vet om sig själv vet alla andra". Vill jag verkligen de? Vill jag verkligen bo här för resten av mitt liv utan att testa bo någon annanstans? Jag tror inte det.
 
Jag hoppas bara att jag inte gör mig själv besviken den här gången också!
 


0 har kommenterat




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Bara jag som ser den)

Bloggadress?:

Kommentar:


Till startsidan