Det har inte gått upp för mig än, jag har nog inte accepterat tanken av att farmor har dött. Imorgon ska vi begrava henne och jag kan ändå inte förstå.
När jag har varit och hälsat på farfar så har jag väntat att hon ska sitta där i sin fotölj med din stickade kofta och bli glad när man kommer in.
Hon sitter inte där men ändå fattar jag de inte.

Jag önskar så fruktansvärt mycket att jag skulle ha fått krama henne en sista gång. Om jag visste att sist jag hälsade på henne var den sista gången som jag skulle få krama henne så hade jag aldrig släppt.

Jag hade tänkt fara och hälsa på henne den dagen hon dog efter att jag hade vaknat från mitt nattskift. Iallafall fara till IVA en snabbis och bara krama henne innan jag skulle gratta Martina.
Pappa sa att hon var sämre och jag sa "ring om de skulle vara nått, jag jobbar ju ändå natt och är vaken" som så många gånger förr så har de aldrig ringt men den natten, jag satt på expeditionen och 02.20 ringer de och det stog Pappa. Jag fattade på en gång  vad de var och när pappa sa " Nu har farmor somnat in" brast de. Den nattem grät jag mig till sömns.



Imorgon är de begravning och nu kommer jag aldrig kunna träffa henne igen och jag önskar så mycket att jag bara kunde ha fått krama henne en sista gång.