Ja, man måste väl våga?

Det handlar väl om att våga. Men att våga är det läskigaste som finns. Man står med sitt hjärta i handen och tvekar, vågar jag ge bort det?
Första gången var det så pirrigt. Vad har jag att förlora? Det visste jag inte då. Efter några gånger är det så jävla läskigt och inte pirrigt. Att varsamt slå in sitt hjärta i ett litet paket och ge bort det, här får du en present, det är ditt nu. Du kan göra vad du vill med det. Ja, men det är väl klart att det är jävligt läskigt? Det finns ju faktiskt dom som har gjort precis vad dom velat med det. Kastat det i en sjö och plötsligt kan man inte andas längre, hej då nu drunknar jag.

Men samtidigt, att ge bort sitt hjärta till någon är den absolut finaste presenten man kan ge. Och om personen som får det inte är varsam med det, då är det hans förlust och inte din. Hur rädd man än är i den sekunden man bestämmer sig att här får du, så är det häftigt på samma gång. Häftigt att man faktiskt vågar ge bort det mest värdefulla man har. Ännu häftigare när han faktiskt tar bättre hand om det än vad du själv gjort. Och om han tar det och sticker en kniv i det, tja, då har man i alla fall alltid kvar känslan av att man faktiskt vågade. Och vågar man ge bort sitt hjärta till någon som man hoppas på ska kunna börja älskar en, Ja, då antar jag att man ska kunna laga det om det nu blir så att man får tillbaka det trasigt.



0 har kommenterat




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (Bara jag som ser den)

Bloggadress?:

Kommentar:


Till startsidan