På drygt två timmar ska jag befinna mig på challenge och äta middag med mina bästa och älskade arbetskollegor Lisa och Terese. Jag har inte träffat dom på länge känns de som så vi har mycket att ta igen. Sen ska de bli skönt att få tänka på nått annat ikväll.

Somnade vid fem imorse. Tankarna snurrade och huvudet kändes allderles för litet. Samtidigt som jag ville vara själv så ville jag inte de. Jag bröt ihop hos farfar igår och de tog så ont i hjärtat. Jag sörjer farmor men jag lider så fruktansvärt mycket med farfar så jag kan inte finna ord. De var så hjärskärande att fara ifrån honom igår att jag tänkte "Nu dör jag själv på kuppen, mitt hjärta fixar inte de här. De trillar sönder i små små bitar och jag kommer aldrig kunna lappa ihop de igen"
Det är jobbigt nu, oj så jobbigt!