Efter i helgen är allt inom mig kaos. Hjärnan går i högvarv och mitt hjärta blöder. Jag plåstrar om och lägger bandage men de blöder igenom igen.

I helgen brast de inombords men som alla andra gånger så lyckas jag gömma de bakom ett leende.
Han var ute på krogen och de var jag inte allt mentalt förberedd på. Där stog han, med sina vita tänder och sitt stora leende. Jag tittade mig omkring och alla flyktvägar som jag kunde ta var blockerade, jag kunde inte fly. De fanns ingenstans som jag kunde springa, jag blev paralyserad och just då så ger han mig en kram. Vid de ögonblicket sprack alla varv av plåser och bandage som höll ihop mitt hjärta och de kändes som att nån satte en stavmixer i hjärtat och körde den på max.

Där stod jag med ett hjärta som tog så ont. Jag hade förträngt hur ont de gör när ett hjärta går sönder. Vi satt vid ett bord och jag kunde inte säga ett ord. Jag vågade inte öppna munnen för de enda som jag ville säga var hur mycket jag saknade han och de ville jag inte att han skulle veta, han kunde inte få veta hur ont de tog. Varje gång våra blickar möttes var jag rädd att han skulle se i mina ögon att jag var trasig. Den natten sov jag nästan ingenting.

Lördag, tog en stark grogg och sen en till snabbt efter. Vi går ut och där möter jag han igen. Igen helt mentalt oförberedd och dessutom med ett hjärta som blöder. Mina flykt vägar var fria och jag kunde rymma. Snabbt till baren och en 6:a shot och sen en snabb till, skönt mitt smärta var bedövad. Den kvällen var han över allt. Jag tyckte att jag såg han var jag än gick. Den kvällen var full av känslomässiga örfilar.

Nu är de måndag och jag får fortsätta plåstra om och lägga bandage när de blöder igenom, fortsätta le och vara stark. Jag har lyckats laga ett trasigt hjärta förr.