Jag har funderat så fruktanvärt mycket på varför jag blir nervös runt killar. Egentligen är jag inte blyg, tystlåten eller säger konstiga grejer. Jag är en människa som älskar att prata, skrattar så ofta de bara går, och jag pratar gärna med nya människor, jag älskar nya människor.
Men när de kommer till den här varelsen av ett annat kön så blir jag totalt lost.
Jag har aldrig någonsin kunnat vara mig själv när en kille har varit brevid. Förutom med mina kollegor, familj, mina killkompisar och när man är onykter såklart, dock jag kan inte gå runt och vara full hela tiden så de är ingen lösning. De som händer är att jag tappar orden och när jag väl lyckas få fram nått så vet jag inte vad de blir, de blir nån gröt av nått konstigt sen kommer jag på mig själv, slår händerna över ögonen och funderar på varför i helvetet sa jag så för?! 
Såfort jag träffar en kille som jag känner mig attraherad av så tänker jag så mycket på att försöka att inte vara nervös och inte göra nått konstigt så de blir ännu värre, jag lyckas säga ännu värre saker och beter mig allt annat än som mig själv. Jag blir tyst, ibland kan jag stamma några ord och kan inte sitta still.

Det var inte för så länge sen jag drabbades av detta igen.
Jag träffade kille. Hans hår var sådär perfekt tjorvigt, läpparna i perfekt storlek, musklera precis lagomt stora, han var precis lagomt lång, hans händer var precis tillräckligt stora för att rymma mina i hans och en allderles utmärkt klädsmak (han hade allt utseende mässigt som jag bara kunde drömma om att en kille hade) Det är en gång som man har chansen att träffa på en sån människa, i vissa fall aldrig. Ingen människa är perfekt men jag tror absolut att de där är de närmaste man kan komma. 
Hos mig sov han både lördag och söndag, perfektionen själv. På kvällen var vi onyktra och på morgonen så pass nykter som man kan vara dagen efter kvällen före. Tyvärr var min promillehalt för låg för att kunna trycka bort min nervositet. Där låg han, den snyggaste karl jag sett förutom killarna Calvin Klein katalogerna och jag visste inte alls hur jag skulle bära mig åt för att inte framstå som totalt tappad.
Jag hade panik! Lördagmorgon blev jag räddad av Anna, min livlina. Såfort hon kom innanför dörren försvann min nervositet. Vi skjutsade hem han och när han säger "vi hörs" så blev jag stum och svarade jag inte? Jag svarade inte?! anna var tvungen att säga "jo vi gör de" innan jag kom tillbaka från min koma och kunde prata igen. Sen satt jag och svor i bilen på vägen hem.
Söndagmorgon.. Jag hade ingen livlina.. det var bara jag, min nervositet och han i min lägenhet. Jag vaknade tidigt och gjorde mitt yttersta för att vara mig själv, vanliga Pernilla. Allt slutade med att jag fick de att låta som att jag ville att han skulle fara och andra sidan ville jag de. Inte för att jag inte ville ha han hos mig han hade fått stanna hur länge han ville men utan för att jag var så rädd att göra bort mig. Ni vet man lämnar då man är på topp, jag sänkte hela skeppet. Efteråt kom jag på mig själv, varför varför varför sa jag så?
Han bor inte ens här så de är inte precis så att jag kommer att möta han på stan och sen behöva skämmas över hur jag har bettet mig.  Det där är en liten grej, de är inte ens hälften av vad jag brukar eller kan råka kläcka ur mig och de var mer saker den morgonen som gjorde att min ångest var så stor så att man kunde ta på den.

Det jag vill komma fram till är att egentligen bryr jag mig inte ett dugg om vad folk tycker om mig när dom har träffat mig då jag är som vanligt. Jag är alltid den bästa människan jag kan vara och gillar man inte de, leave it! men de jag bryr mig om är vad andra tycker när jag inte kan vara mig själv. När jag inte kan vara den där glada, framåt, oblyga tjejen som jag egentligen är. Då bryr jag mig! och de är den enda gången som jag skulle kunna lägga energi på vad andra tycker.

Nån gång hoppas jag att de försvinner, att jag nån gång kan få visa vem jag verkligen är, den glada och skämtsamma människan som jag alltid annars i vanliga fall brukar vara