Jag är så jäkla trött, sen i söndags har jag ungefär snittat 3-4 timmars sömn per natt. Sen då jag väl har somnat så vaknar jag lite då och då och klumen i magen bara vägrar att försvinna. Jag har alltid varit en tänkare och analyserare. Jag tänker hela tiden, undrar, funderar och tänker lite till och så håller de på.

Men idag, jag var och tränade med Nathalie på korpen. För första gången sen i Söndags så tänkte jag inte, jag analyserade inte. Jag fokuserade istället på min kropp och de fanns aldrig någon tid till att tänka, jag var tvungen att fokusera på den fysiska smärtan i kroppen istället. Idag i en timma hade jag ont i kroppen och inte i hjärtat.
Jag har alltid varit bättre på att hantera den fyskiska smärtan än den psykiska, eftersom att den fysiska går över medan de är jag som funderar och tänker så mycket att jag bara vill gråta.

Jag hoppas att jag inte funderar så mycket inatt, att jag inte försöker att vara vaken ifall att han hör av sig. För varje kväll blir jag besviken då jag förstår att de inte kommer hända. Men samtidigt är de så svårt att acceptera de faktum att jag ska inte ska få vara med någon som hade varit fantastisk med mig och att jag hade varit fantastisk med han.