Ta aldrig någon förgivet, uppskatta tiden ni har. För man vet inte vad man hade förens man har förlorat de. Oavsett vad man har för känslor, oavsett vad avsikterna är. För när vad man hade går ut genom dörren och stänger, då man i den sekunden inser att man inte längre kan skicka ett sms när man känner för de, man kommer inte att träffas, man kommer inte skratta ihop och man kommer inte sova med varandra då, då man inser de tar de så helvetes ont att själen skriker.

Hur kan de vara så att man vill ha någon så mycket mer när man inte kan, när man inte får? Känslorna som man hade och man visste inte riktigt vad dom betydde, men när man inte längre har någon kvar så vet man precis vad dom handlade om. Allt faller på plats, varför?
Dom där känslorna som kommer när man vet att de är rätt, varför kommer dom nu? Nu vill jag inte ha dom. Nu är dom bara ivägen, dom känns som rakblad under huden och de tar så jävla ont. Helt plötsligt känner jag alla känslor i världen.

Igår hade inte ett sms varit så märkvärdigt men idag, nu skulle ett sms göra så mycket. Telefonen har plingat ett par gånger idag och varenda gång har hjärtat stannat och sen har jag fått en käftsmäll för de var inte någon, de var någon annan. Igår var de inte så märkvärdigt att skriva ett sms men nu vill jag skriva tusen, nu när jag inte får vill jag verkligen.

Fan fan fan...