Ibland skulle jag så gärna vilja att det fanns någon som kunde svaren på alla frågorna. Som kunde säga till mig varför jag känner som jag gör och vad som är rätt eller kanske fel. Men jag vet ju att livet inte går till så. Jag vet inte ens vad jag ska skriva längre. Vågar inte skriva någonting samtidigt som jag vill berätta allt. Nu för tiden vågar jag inte berätta någonting för någon. Jag var modigare förr. Mer orädd om mina känslor. Jag önskar att jag visste någonting om någonting. Jag är så trött på mina känslostormar. Det här med att dagligen få några örfilar av sig själv. Att gå från ena stunden så harmonisk. Till nästa en panik av sådant slag att händerna skakar. För att sedan bli så arg att man på riktigt kan vilja börja med denna vidriga syssla som kallas för att hämnas. Och sen bli så ledsen, så ledsen att man tar sig för bröstet av hjärtesorg. Känna besvikelse över att allt blivit som det blivit. Den besvikelsen. Men sedan hoppet också om att någon gång känna sann lycka som är hållbar i mer än några timmar. Nästa stund bli pirrig över livet, allt det har att erbjuda och allt man redan fått. Känna glädje. Ny örfil och plötsligt känner man tomhet sen snabbt igen ny smäll så kommer lycka över den alldeles enkla i nuet. Och så tillbaka till harmoni... sedan vaknar man upp till en ny dag så åker man samma känslomässiga karusell ännu ett varv, alla dessa varv av känslor alltså. Nu ska jag sova så jag kan vakna upp och åka karusell imorgon igen.