Jag vet inte om ni har smakat på sanningen någon gång. Har ni någon gång kommit in i den där dvalan? Verkligheten tror jag den kallas. Allt ska egentligen klarna men istället blir allt luddigt. Allt stannar upp. Du vet inte vad som är på riktigt eller vad som är en vision.

Helt plötsligt saknar livet mening och allt du hade hoppats och trott på känns oväsentligt och inte längre realistiskt. Lever man som jag gör i dessa tider så får man vänja sig vid svackorna. Allt går liksom på rutin. Jag söker inte efter empati. Detta är inget blogginlägg av självömkan. Det handlar helt enkelt inte om det. Det handlar snarare om att jag är en alldeles för stor tänkare för mitt eget bästa. Min livsstil tål inte min personlighet. Min personlighet tål inte min livsstil. Min psykiska berg och dal-bana är ett exmpel på vad som inte är hälsosamt för människohjärnan. Så fort jag är ensam så börjar jag tänka. Varje gång. Samma ramsa.

När ingen ser så går jag då in i väggen gång på gång. Jag stirrar blint upp i taket från min säng. Jag ligger där sekund efter sekund. Minut efter minut. Verkligheten äter upp mig. Jag mår ganska bra då och då. Jag är en känslomässig periodare. Manodepressiv? Kanske. Jag vet inte. Men ibland så är jag faktiskt riktigt glad. På riktigt. Det ska jag inte sticka under stol med. På vissa sätt älskar jag faktiskt mitt liv och i viss mån kan jag ibland känna mig själv ganska lyckligt lottad…

Men när mina spöken får tag på mig och trycker upp mig mot väggen.. Då finns det liksom ingen återvändo. Då är jag fast. Igen. Då kretsar helt plötsligt hela mitt liv och tillvaro kring ångest, rädsla och skräck.

jag vet faktiskt inte varför stunder som denna låter dessa tankar ta över. Varför fokuserar jag inte istället på allt det bra? Varför låter jag mörkret falla över mig såhär? Jag är ju så mycket bättre. Jag kan ju så mycket mer. Jag hatar mig själv för detta. Jag säger emot mig själv. Jag letar problem i mitt eget liv. Problem som jag sen reflekterar så hårt kring..