Jaha, då var man tillbaka i Piteå efter fem underbara dagar i småland. Jag kan inte riktigt beskriva i ord om hur det har varit mer än att jag har gått runt med ett leende 24/7 där nere. Jag ville inte hem idag, verkligen inte! jag ville stanna. Stanna kvar där med dig.

Jag kan berätta att idag har varit en jätte jobbig dag och jag trodde inte att den skulle vara så jävla jobbig. I bilen idag påväg till flygplatsen så kunde jag nästan inte få ut ord. Det var nästan att jag fick tvinga fram meningarna och det fanns tusen saker som jag ville säga men inte kunde.
När vi var framme vid flygplatsen så ville jag bara gråta. Jag stod där på perongen tillbaka till helvetet och svalde tårarna. Jag trodde att jag hade tappat det där med att gråta eftersom att jag inte har gråtit på oerhört länge men idag.. då kom dom. Tårarna som jag inte trodde fanns. När ingen såg så vågade jag tillåta mig själv att gråta. För att det var så jävla jobbigt att se då han gick tillbaka till sin bil och körde iväg och lämnade mig där ovetandes om när vi skulle kunna träffas igen OM vi över huvudtaget kommer att träffas så gick det inte nå mera. Det gick bara inte att hålla inne.
Det jag menar är att jag hatar att säga hej då till någon som man inte säkert vet om man någonsin mer kommer att träffa.