Jag har funderat så fruktanvärt mycket på varför jag blir nervös runt killar. Egentligen är jag inte blyg, tystlåten eller säger konstiga grejer. Jag är en människa som älskar att prata, skrattar så ofta de bara går, och jag pratar gärna med nya människor, jag älskar nya människor.
Men när de kommer till den här varelsen av ett annat kön så blir jag totalt lost.
Jag har aldrig någonsin kunnat vara mig själv när en kille har varit brevid. Förutom med mina kollegor, familj, mina killkompisar och när man är onykter såklart, dock jag kan inte gå runt och vara full hela tiden så de är ingen lösning. De som händer är att jag tappar orden och när jag väl lyckas få fram nått så vet jag inte vad de blir, de blir nån gröt av nått konstigt sen kommer jag på mig själv, slår händerna över ögonen och funderar på varför i helvetet sa jag så för?! 
Såfort jag träffar en kille som jag känner mig attraherad av så tänker jag så mycket på att försöka att inte vara nervös och inte göra nått konstigt så de blir ännu värre, jag lyckas säga ännu värre saker och beter mig allt annat än som mig själv. Jag blir tyst, ibland kan jag stamma några ord och kan inte sitta still.

Det var inte för så länge sen jag drabbades av detta igen.
Jag träffade kille. Hans hår var sådär perfekt tjorvigt, läpparna i perfekt storlek, musklera precis lagomt stora, han var precis lagomt lång, hans händer var precis tillräckligt stora för att rymma mina i hans och en allderles utmärkt klädsmak (han hade allt utseende mässigt som jag bara kunde drömma om att en kille hade) Det är en gång som man har chansen att träffa på en sån människa, i vissa fall aldrig. Ingen människa är perfekt men jag tror absolut att de där är de närmaste man kan komma. 
Hos mig sov han både lördag och söndag, perfektionen själv. På kvällen var vi onyktra och på morgonen så pass nykter som man kan vara dagen efter kvällen före. Tyvärr var min promillehalt för låg för att kunna trycka bort min nervositet. Där låg han, den snyggaste karl jag sett förutom killarna Calvin Klein katalogerna och jag visste inte alls hur jag skulle bära mig åt för att inte framstå som totalt tappad.
Jag hade panik! Lördagmorgon blev jag räddad av Anna, min livlina. Såfort hon kom innanför dörren försvann min nervositet. Vi skjutsade hem han och när han säger "vi hörs" så blev jag stum och svarade jag inte? Jag svarade inte?! anna var tvungen att säga "jo vi gör de" innan jag kom tillbaka från min koma och kunde prata igen. Sen satt jag och svor i bilen på vägen hem.
Söndagmorgon.. Jag hade ingen livlina.. det var bara jag, min nervositet och han i min lägenhet. Jag vaknade tidigt och gjorde mitt yttersta för att vara mig själv, vanliga Pernilla. Allt slutade med att jag fick de att låta som att jag ville att han skulle fara och andra sidan ville jag de. Inte för att jag inte ville ha han hos mig han hade fått stanna hur länge han ville men utan för att jag var så rädd att göra bort mig. Ni vet man lämnar då man är på topp, jag sänkte hela skeppet. Efteråt kom jag på mig själv, varför varför varför sa jag så?
Han bor inte ens här så de är inte precis så att jag kommer att möta han på stan och sen behöva skämmas över hur jag har bettet mig.  Det där är en liten grej, de är inte ens hälften av vad jag brukar eller kan råka kläcka ur mig och de var mer saker den morgonen som gjorde att min ångest var så stor så att man kunde ta på den.

Det jag vill komma fram till är att egentligen bryr jag mig inte ett dugg om vad folk tycker om mig när dom har träffat mig då jag är som vanligt. Jag är alltid den bästa människan jag kan vara och gillar man inte de, leave it! men de jag bryr mig om är vad andra tycker när jag inte kan vara mig själv. När jag inte kan vara den där glada, framåt, oblyga tjejen som jag egentligen är. Då bryr jag mig! och de är den enda gången som jag skulle kunna lägga energi på vad andra tycker.

Nån gång hoppas jag att de försvinner, att jag nån gång kan få visa vem jag verkligen är, den glada och skämtsamma människan som jag alltid annars i vanliga fall brukar vara

Sådär, nu är man hemma från Norsjö. Egentligen hade jag tänkt fara hem redan igår kväll men de blev så sent så jag skedade med Rebecca i soffan inatt. Kan väl säga att ingen av oss har sovit så jätte mycket inatt. Det var så sjukt varmt och ändå hade jag bara ett lakan. Idag har vi legat och solat nästan hela dagen. Vi gick ut halv 10 och låg ja, till tre tiden tror jag. De var riktigt trevligt att fara dit och hälsa på jag behövde en paus från Piteå. Jag har verkligen kommit i en svacka då jag bara vill flytta härifrån. Det spelar ingen roll vart bara de inte hör till Piteå kommun.

När jag kom hem så gick jag upp till Josefina och surrade. Vi tog tjuren runt hornen och gav oss ut på en långprommis. Det blev Öjebyn och tillbaka. Jag kommer nog att vara rätt mör i benen imorgon men de stoppar inte oss från att ta en promenad imorgon kväll också!:)

Nyss har jag duschat och lagt mig i sängen, imorgon är de jobb 7-16:45 som väntar och sen tillbaka till Norsjö på lördag för dop!:)

Jag och Rebecca for till Norsjö imorse. De blev en liten impuls roadtrip. Jag hittade hit utan hjälp, grymt stolt tjej med tanke på mitt taskiga lokalsinne. Ikväll kör jag hem och gruvar mig lite! För de första hatar jag att köra bil och för de andra är de helvetes tråkig väg att köra utan att kunna prata med nån. Jag får vara glad att jag hade sällskap en väg iallafall:) nåja, nu ska vi kackla vidare och dricka kaffe!

Ibland längtar jag så mycket efter barn så att det inte är klokt.

(Killar bli inte rädda nu, jag känner inte direkt min biologiska klocka ticka riktigt än haha).

Men jag kan längta så mycket efter familj och barn. Inte så att jag vill ha det exakt nu. Just nu skrivs ett kapitel i mitt liv som handlar mer om att vara ung och lära sig av livet och sina misstag. Men man får längta ändå. Tills detta kapitel och kanske några till är skrivna. Jag längtar efter att älska någon mer än livet själv. Någon som ger mig den största anledningen till att leva. Jag ser på alla runt omkring mig som längtar efter karriär, feta jobb och pengar. Jag längtar väl också efter sånt såklart. Men när allt kommer omkring - vad är det absolut viktigaste i livet? Kärleken såklart. Allt annat är bara en rolig bonus. En jävligt rolig bonus må hända, men jag tror att barn är det mest riktiga man får i livet. Jag älskar att stå och skratta på en nattklubb just nu. Men jag vet att jag kommer att älska ännu mer att sitta hemma och spela spel med min familj när jag blir äldre. Så positivt det känns. Att våga leva i nuet men ändå ha kvar vetskapen om att livet bara blir bättre. Tryggare, verkligare, riktigare. Eller i alla fall hoppas jag verkligen att det blir så. Att jag får min dröm. Samtidigt är jag livrädd för att skaffa barn. Så häftigt och läskigt att kunna älska så mycket.

Herregud vad jag öppnar mig ikväll. Ni kanske tycker att jag är sjuk i huvudet som skriver på om barn och grejer. Men ibland måste man få skriva om känslor man känner på riktigt.

Jag vaknade av mig själv klockan nio idag. Jag hade ställt klockan på 8:15 och snooze fram till 8:40 men jag har aldrig hört den ringa. Jag vaknade när pappa kom in och lämnade en bilnyckel åt den nya bilen som jag ska låna ett tag (min startade inte igår givetvis och jag blev vansinning) De känns skönt att veta att jag kan ta mig vart jag vill ÄVEN om de är varmt!

Nu ska jag få i mig en till kaffe kopp, sminka mig, klä mig och fara iväg och jobba 11-21.30!

Vi ska alltid hålla ihop. Trots allt som kommer mellan och kanske förstör. Män och arbeten, karriär och kärlek. Allt det runt omkring är viktigt, men vi är viktigast. Den andra familjen man inte delar blod med men oj så många känslor. Vi som håller varandras händer när någon av oss gråter. Som tröstar och finns där. Som gör allt för att jag ska bli på bra humör när jag har ett krossat hjärta. Vi, som släpper allt inom en sekund och rusar in i bilen så fort vi hör "jag måste prata" i telefonen. Vi som försvarar varandra i alla lägen. Vi som står upp för varandra. Som torkar bort varandras tårar och bygger upp varandras skratt.

Vänner är den andra familjen man själv har valt. Vi måste komma ihåg hur viktiga vi är för varandra, hur allt omkring bara är en bonus. Kärlek är så vackert men vissa pojkvänner kommer och sen går dem. De är en rolig bonus i livet. Men vi är familj. Vi bygger upp varandra när de som kommer sedan går och lämnar något trasigt kvar. Det är vi som lagar varandra. Som ger äkta komplimanger och bjuder på pizza eller lånar ut en schysst klänning. Som säger "jag älskar dig" och menar det, vårdar det, respekterar det. Allt annat är en rolig bonus, men vänner är på riktigt.

Bara något man inte ska glömma. Jag kommer alltid att älskar mina vänner!

Då var det en ny vecka åter igen. Jag lever efter helgen och trots att fredagen var hemsk så överlevde jag.

Snart är de dags att befinna sig på jobbet för att tjänstgöra 11-21.30. De är sol ute så den svarta faran är nog inte så start sugen idag. Jag har ringt och förberett pappa på att han ska vara i närheten så att jag tar mig på jobbet.

Det har inte gått upp för mig än, jag har nog inte accepterat tanken av att farmor har dött. Imorgon ska vi begrava henne och jag kan ändå inte förstå.
När jag har varit och hälsat på farfar så har jag väntat att hon ska sitta där i sin fotölj med din stickade kofta och bli glad när man kommer in.
Hon sitter inte där men ändå fattar jag de inte.

Jag önskar så fruktansvärt mycket att jag skulle ha fått krama henne en sista gång. Om jag visste att sist jag hälsade på henne var den sista gången som jag skulle få krama henne så hade jag aldrig släppt.

Jag hade tänkt fara och hälsa på henne den dagen hon dog efter att jag hade vaknat från mitt nattskift. Iallafall fara till IVA en snabbis och bara krama henne innan jag skulle gratta Martina.
Pappa sa att hon var sämre och jag sa "ring om de skulle vara nått, jag jobbar ju ändå natt och är vaken" som så många gånger förr så har de aldrig ringt men den natten, jag satt på expeditionen och 02.20 ringer de och det stog Pappa. Jag fattade på en gång  vad de var och när pappa sa " Nu har farmor somnat in" brast de. Den nattem grät jag mig till sömns.



Imorgon är de begravning och nu kommer jag aldrig kunna träffa henne igen och jag önskar så mycket att jag bara kunde ha fått krama henne en sista gång.

Jag har snart avklarat två av fyra fruktade A-turer. För er som inte vet vad A-tur innebär så är de 07.00-16.45. Jag är en extremt morgontrött människa och de är en plåga att behöva stiga upp 05.45 fyra dagar på rad. Lyckliga jag har fått byta bort hela TIO A-turer under sommaren mot tio C-turer (11.00-21.30)

Jag har börjat på mitt sommarschema nu. Helt underbart att veta hur jag jobbar. Flexklockan är igång och jag har fått mina första 7 betalda semester dagar som jag får ta ut när jag vill. Jag har även fått gå från timlön till måndagslön, lönen har höjts och på fyra månader jobbar jag tre helger. Det kan nog inte bli så mycket bättre, Jag är nöjd!

Det viktigaste man kan göra, det är att lära känna sig själv. När man börjar göra det är man rätt ute. Det finns så många delar jag inte förstått mig på men nu gör de mer och mer. Som alla mina känslor, alltså, de är helt sjuka. Detta starka behov av att känna något, vad som helst, det är otroligt. Men jag har accepterat dem och jag vet att ibland är både överdrivna eller till och med påhittade. Jag kan ställa mig utanför mina känslor och skratta åt dem, jag förstår att de ibland är uppfunna i mitt lilla huvud. Låter det sjukt? Kanske, men det är så jag är. Överdriven i mina känslor, mitt agerande, i mina val. Jag pratar alltid för högt och bråkar för mycket. Älskar för länge och hatar för starkt.

Ibland kan jag få en känsla och tänka att nej, det här ska jag inte agera ut, släpp det och gå vidare. Men så ska jag alltid vara så jävlig och agera i alla fall. Vilket slutar med att man börjar bråka med någon man älskar, tjafsar med en kollega i onödan, gör ett move på en kille och sen komma på i efterhand att man inte alls vill ha honom, berättar något för någon som man sedan ångrar. Ni vet. Jag måste lära mig att bara hålla käften ibland. För mitt eget bästa. Men det är så svårt när man stör sig så jävla mycket på något. De är så svårt att bara släppa det och rulla vidare i livet. Jag måste alltid ta upp det.

Det jag lär mig mest av detta är att det kommer nya grejer. Jag kan hantera mina känslor, även om jag agerar ut dem, för att jag vet att det kommer nya känslor sen. Ingenting är bestående och kanske är det just det som ibland får mig att bli sorgsen, och ibland överlycklig. Det kommer nya känslor, ny kärlek, nytt hat, nya vänner, nya problem och nya lösningar. Ljuset kommer igen och så även mörkret. Ingenting varar och så är det med det.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är blir så jävla less, så helvetes less..

Tjänstgöring i helgen. Jag jobbar natt lördag söndag och måndag. Så mellan 21.00-07.00 håller jag ställningarna. Jag sov länge idag så de ska inte vara några problem att hålla sig vaken inatt. Jag undviker helst dödsbud dom här nätterna då jag jobbar, så alla som är ute -håll er i skinnet, kör försiktigt och dö inte!

De känns bra att jobba. Då slipper man ha ångest imorgon. Dock är de skötar fest nästa helg så jag sparar ångesten tills då!;)

På drygt två timmar ska jag befinna mig på challenge och äta middag med mina bästa och älskade arbetskollegor Lisa och Terese. Jag har inte träffat dom på länge känns de som så vi har mycket att ta igen. Sen ska de bli skönt att få tänka på nått annat ikväll.

Somnade vid fem imorse. Tankarna snurrade och huvudet kändes allderles för litet. Samtidigt som jag ville vara själv så ville jag inte de. Jag bröt ihop hos farfar igår och de tog så ont i hjärtat. Jag sörjer farmor men jag lider så fruktansvärt mycket med farfar så jag kan inte finna ord. De var så hjärskärande att fara ifrån honom igår att jag tänkte "Nu dör jag själv på kuppen, mitt hjärta fixar inte de här. De trillar sönder i små små bitar och jag kommer aldrig kunna lappa ihop de igen"
Det är jobbigt nu, oj så jobbigt!

3/5 den värsta natten av mitt liv. Inatt dog min älskade älskade älskade farmor. Jag saknar dig och jag hoppas att du har de bra vart du än är. Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan älskade älskade älskade farmor!

Tänk om alla dagar kunde vara som den här. Jag och Josefina har skrattat hela dagen. jag har ont i magen efter allt skratt och jag kan bara konstatera att vi två kommer att kunna leva i 200 år efter den här dagen, nu ska vi fortsätta skratta, så jävla kul!

Jag har börjat att läsa en ny bok "hungerspelen" Jag är helt fast. Jag kan bara inte sluta att läsa. Större delen av morgonen har jag varit helt uppslukad av boken och när klockan var ett så fick jag påminna mig själv att jag inte hade ätit frukost än.
All min lediga tid kommer jag att ägna till den här boken. De bästa är att den går på bio också!